Intensiv...
... frivillig trappträning blev ju gårdagens tema. Här kommer några bilder de på sista trapporna som bestegs innan det blev dags att gå hem.
Bildkartor...
Maken och jag gjorde två laminerade bildkartor på habiliteringen i måndags. En "lekkarta" och en "frukostkarta". Jag tror att de fungarar bra, för efter vårt besök på lekplatsen igår tog Luddet ivrigt upp lekkartan det första han gjorde i morse och pekade på "lekplats" varpå han räknade in de som var med "Awoa" (Moa), "Mamma" och sen så tecknade han "farmor".
Coolt när det liksom verkar fungera!
Plötsligt händer det...
Efter en eftermiddag med bus och lek i lekparken, middag på restaurang och bus och lek igen, ja då, då hände det. Ludvig sprang hej vilt, upp för backar, för stenhällar och på ojämn mark. Och då, när jag för ett ögonblick inte har stenkoll på honom ser jag plötsligt att han är halvvägs upp för en trappa GÅENDE! För första gången! Han gick så fint upp för trappan och höll i ledstången. Fokuserat. Jag blev alldeles tårögd och så otroligt himla glad! Jag var tvungen att stanna och räkna... jo - 10 trappsteg var det!
Och sen, bara någon minut senare, vid en annan kort trappa lite längre bort går han fyra trappsteg utan att hålla sig i alls!
Jag är så glad - så glad att nästan inte går att beskriva med ord! Känslan inombords är skön - och jag känner att kanske, ja kanske är det så att allt nog blir bra.
Jag är så glad - så glad att nästan inte går att beskriva med ord! Känslan inombords är skön - och jag känner att kanske, ja kanske är det så att allt nog blir bra.
Bubbel och babbel...
Nu - när de jobbigaste infektionerna inte knackar på vår dörr dagligen, vecka ut och vecka in, känns livet lite hoppfullare. Allt känns lite enklare. Livet känns inte lika jobbigt och orättvist för stunden. Den konstanta rädslan över att en vanlig förkylning ska bli livshotande försvinner längre bort ju mer våren tittar fram.
Förutom att den där gnagande oron går i sommar-ide börjar Ludvig mer och mer uttrycka sig genom att försöka prata med munnen. Det blir inga riktiga ord, men väl bubbel och babbel hela hela tiden. Om jag frågar honom om han vill ha hårt bröd eller mjukt bröd svarar han "mu". Taget ur sitt sammahang säger ju ordet "mu" ingenting, men på en kontrekt fråga säger ordet "mu" allt...!
Han övar och övar mest hela tiden och har till och med svårt att somna på kvällarna eftersom han ligger och bubblar i sängen. Jag hoppas innerligt att det ska släppa lite och att önskan om att kunna tala som Ludvig verkar ha ska uppfyllas...
Nu - när de jobbigaste infektionerna inte knackar på vår dörr dagligen, vecka ut och vecka in, känns livet lite hoppfullare. Allt känns lite enklare. Livet känns inte lika jobbigt och orättvist för stunden. Den konstanta rädslan över att en vanlig förkylning ska bli livshotande försvinner längre bort ju mer våren tittar fram.
Förutom att den där gnagande oron går i sommar-ide börjar Ludvig mer och mer uttrycka sig genom att försöka prata med munnen. Det blir inga riktiga ord, men väl bubbel och babbel hela hela tiden. Om jag frågar honom om han vill ha hårt bröd eller mjukt bröd svarar han "mu". Taget ur sitt sammahang säger ju ordet "mu" ingenting, men på en kontrekt fråga säger ordet "mu" allt...!
Han övar och övar mest hela tiden och har till och med svårt att somna på kvällarna eftersom han ligger och bubblar i sängen. Jag hoppas innerligt att det ska släppa lite och att önskan om att kunna tala som Ludvig verkar ha ska uppfyllas...
Jojjo...
Påsken har spenderats i Ungern och resan dit och hem gjordes med flyg. Lite läskigt med tanke på alla människor och baciller... Ludvig fick efter ett par dagar på plats en jobbig hosta så något drog han nog på sig (i vanlig ordning) men det ska förhoppningsvis stanna vid en vanlig förkylning... peppar peppar...
Nere i Ungern har vi hälsat på släkt och vänner. Spenderat tid med Dédi (barnens gammelfarmor) och hälsat på kusinerna. Vi har letat påskägg, ätit godis, skrattat, lekt och mått gott. Vi har levt ett "vanligt" liv helt enkelt.
När vi pratat om den här resan så har vi tecknat "påsk", "påskhare", "påskägg", "godis" osv. och Ludde har glatt snappat upp alla tecken. Luddes favorit är choklad så det har han glatt tecknat mest hela tiden. "Vad vill du äta till frukost Ludvig?" Svaret på den frågan kan vara "Böd" (bröd) och "Mö" (smör) och "Ot" (ost) som han säger samtidigt som han tecknar - eller med en lurig blick så kan man lika gärna få svaret "Godis" och "Choklad" som han glatt tecknar... Busunge! :)
Det är helt fantastiskt det här med orden han faktiskt försöker att säga. Nyaste är "jojjo". Och tvärt emot vad man kan tro är inte jojjo en jojo utan Ludvigs ord för Tant Judith som också var med på resan. Så när Ludde räknade in skocken som skulle flyga flygplan lät det så här:
... Mamma, Pappa, Aowa (Moa), pekar på sig själv (Ludde), Dédi o Jojjo... :)
Lyxen att...
... bara vara vaken och gå upp med det barn som inte kräver något extra.
Lyxen att bara behöva byta en blöja, klä på kläder och äta lite frukost innan man smyger iväg hemifrån med Moa medan Ludvig och pappan sover vidare.
Lyxen att kunna prata med sitt barn - med ord.
Lyxen att barnet klär på sig själv. Helt och hållet.
Lyxen att inte behöva hantera makalösa utbrott.
MEN
Ner kom Ludde och pappan innan vi hade hunnit smyga hemifrån.
Och då gick det inte lägre att åka iväg på tu man hand med Moa.
Så det inhalerades.
Det bråkades om kläder.
Det var det ena utbrottet efter det andra.
Men iväg kom vi. Alla fyra i familjen.
Utbrott i bilen.
Utbrott i affären.
Och matta föräldrar...
MEN
Inte mycket kan mäta sig med lyckan i att höra Ludvig säga "anana" och glatt peka på en ananas på fruktavdelningen!
Allt jobbigt försvann - och vi kom hem med allt som stod på inköpslistan...
... och en ananas.
