Hur ska jag göra för att förklara den här jobbiga känslan som tagit över min kropp? Den här känslan av hopplöshet och rädsla. Hopplösheten över att det aldrig verkar bli bättre. Andningsproblemen. Rädslan. Rädslan över att ligga brevid sitt barn som har det märkbart jobbigt att klara av en sån där livsavgörande sak som att andas. Andas för att överleva. Kämpa för att överleva. Vår L har legat mellan oss i helgen och kippat efter luft. Mått dåligt. Troligtvis lunginflammation enligt läkarna. Och med extra mediciner och lite extra sjukvård ska han nog reda ut det den här gången också. Nog. Ett litet ord, tre bokstäver. Anspråkslöst ord kan tyckas, men i vårt fall kan det betyda skillnaden mellan liv och död.

Vi har pratat lite kort i helgen. Samtalsämnet är så jobbigt så vi tassar runt om kring det båda två. Ingen som egentligen vågar ta upp det, för när det sägs, högt, då blir det så påtagligt. Påtagligt att faran finns där. Vi har pratat om det där hemska ofattbara som man egentligen inte vill nämna högt men som båda tänker på. Den där hemska överjävla förbjudna tanken - att tänk om Ludvig faktiskt inte klarar sig? Den där gången när allt faktiskt inte kommer att gå bra, när kommer den?

Det går inte att förklara den här rädslan som liksom flyttat in i kroppens allra innersta. Känslan som finns i varenda cell. Det går inte att förklara den för någon som inte varit där. Som inte känt den där skräcken och hopplösheten. Inte ens för de som finns nära nära och som känner oss väl tror jag det är möjligt att förstå. Rädslan, och ansvaret. Ansvaret för att kunna avgöra när vår L behöver mer hjälp än den hjälp vi kan erbjuda för att han ska överleva. VEM är jag egentligen som fått det ansvaret på mina axlar?

Jag känner mig matt, trött och uppgiven. Och det är nog det som är skillnaden på att vara oss och på att vara nära oss. Att vara nära oss kan vara jobbigt, att få en inblick i hur Ludvig har det. Att se oss utifrån och faktiskt bli lite skrämd av situationen. vara tacksam att man inte är oss... Men att vara oss är en helt annan sak. Att ALDRIG kunna slappna av. Att känna sig som en trasig skiva när man lite klyschigt får ur sig "jo lunginflammation, men vi löser det hemma med extra mediciner...". För egentligen är det inte så lätt. Det är en kraftansträning utan dess like. Att aldrig slappna av. ständigt tassa på tå. vara på vakt. Kringsmode på. Och den där rädslan. Den där rädslan som gör ont i kroppen...

Hur ska jag göra för att förklara den här jobbiga känslan som tagit över min kropp? Den här känslan av hopplöshet och rädsla. Hopplösheten över att det aldrig verkar bli bättre. Andningsproblemen. Rädslan. Rädslan över att ligga brevid sitt barn som har det märkbart jobbigt att klara av en sån där livsavgörande sak som att andas. Andas för att överleva. Kämpa för att överleva. Vår L har legat mellan oss i helgen och kippat efter luft. Mått dåligt. Troligtvis lunginflammation enligt läkarna. Och med extra mediciner och lite extra sjukvård ska han nog reda ut det den här gången också. Nog. Ett litet ord, tre bokstäver. Anspråkslöst ord kan tyckas, men i vårt fall kan det betyda skillnaden mellan liv och död.

Vi har pratat lite kort i helgen. Samtalsämnet är så jobbigt så vi tassar runt om kring det båda två. Ingen som egentligen vågar ta upp det, för när det sägs, högt, då blir det så påtagligt. Påtagligt att faran finns där. Vi har pratat om det där hemska ofattbara som man egentligen inte vill nämna högt men som båda tänker på. Den där hemska överjävla förbjudna tanken - att tänk om Ludvig faktiskt inte klarar sig? Den där gången när allt faktiskt inte kommer att gå bra, när kommer den? 

Det går inte att förklara den här rädslan som liksom flyttat in i kroppens allra innersta. Känslan som finns i varenda cell. Det går inte att förklara den för någon som inte varit där. Som inte känt den där skräcken och hopplösheten. Inte ens för de som finns nära nära och som känner oss väl tror jag det är möjligt att förstå. Rädslan, och ansvaret. Ansvaret för att kunna avgöra när vår L behöver mer hjälp än den hjälp vi kan erbjuda för att han ska överleva. VEM är jag egentligen som fått det ansvaret på mina axlar? 

Jag känner mig matt, trött och uppgiven. Och det är nog det som är skillnaden på att vara oss och på att vara nära oss. Att vara nära oss kan vara jobbigt, att få en inblick i hur Ludvig har det. Att se oss utifrån och faktiskt bli lite skrämd av situationen. vara tacksam att man inte är oss... Men att vara oss är en helt annan sak. Att ALDRIG kunna slappna av. Att känna sig som en trasig skiva när man lite klyschigt får ur sig "jo lunginflammation, men vi löser det hemma med extra mediciner...". För egentligen är det inte så lätt. Det är en kraftansträning utan dess like. Att aldrig slappna av. ständigt tassa på tå. vara på vakt. Kringsmode på. Och den där rädslan. Den där rädslan som gör ont i kroppen...