Lyxen att bara behöva byta en blöja, klä på kläder och äta lite frukost innan man smyger iväg hemifrån med Moa medan Ludvig och pappan sover vidare. 

Lyxen att kunna prata med sitt barn - med ord. 

Lyxen att barnet klär på sig själv. Helt och hållet.

Lyxen att inte behöva hantera makalösa utbrott.

MEN

Ner kom Ludde och pappan innan vi hade hunnit smyga hemifrån.

Och då gick det inte lägre att åka iväg på tu man hand med Moa.

Så det inhalerades.

Det bråkades om kläder.

Det var det ena utbrottet efter det andra.

Men iväg kom vi. Alla fyra i familjen.

Utbrott i bilen.

Utbrott i affären.

Och matta föräldrar...

MEN

Inte mycket kan mäta sig med lyckan i att höra Ludvig säga "anana" och glatt peka på en ananas på fruktavdelningen!

Allt jobbigt försvann - och vi kom hem med allt som stod på inköpslistan...

... och en ananas.