"Ursäkta mig, men skulle inte vi kunna få..."

"Får jag bara fråga en sak, skulle inte vi kunna..."

"Finns det möjlighet för oss att..."

Vi har bott många många gånger på sjukhus med vårt lilla Ludd. Och jag gissar att det kommer att bli många många fler. Det här med sjukhus är fascinerande. För helt plötsligt så går man från att vara en fri och oberoende individ och förälder till att bli beroende. Av allt och alla. Hela tiden. Självklart är läkaren och allt kring det medicinska jätteviktigt. Och där är jag väldigt gärna "beroende". Jag ser mer än gärna till att mitt Ludd får sina mediciner, gör sina övningar och använder sina apparater. Precis som fabbro doktorn vill. Men det stannar inte där. Jag kan inte göra något utan att be om hjälp. "Ursäkta mig, skulle vi möjligtvis kunna få några blöjor". "Ursäka mig, jag tror Luddet är hungrig, skulle vi kunna få 100 ml av...", "Ursäkta mig, har ni någon salva mot röd hud". Listan kan göras lång, jättelång... Det låter ju smidigt i teorin. Tryck på knappen här så kommer vi. Vi ber om något - och vi får det. Värsta servicen... fast det är faktiskt skitjobbigt... tro det eller ej. Känslan av att störa har länge varit något jag tampats med. De måste ju ha viktigare saker för sig än att ge mig kräm mot röd hud lixom... eller?!

Ibland har jag bett om ursäkt för att jag stör. Det gjorde jag ofta förr. Men jag ska erkänna att jag i princip har slutat med det idag. Jag har slutat att vara superduper-snäll. Och o-ivägen. Och jag blir bara extra jobbig - nästa lite på pin kiv - om någon personal låter sig påpeka eller hinta att jag minsann stör, är i vägen eller jobbig. För jag är Ludvigs mamma. Och han kan inte tala för sig själv. Han är en yttepyttebebis. Och inte vilken yttepyttebebis som helst. Han är min. Mitt älskade lilla Ludd. Det är mitt jobb att se till att han har det bra. Oavsett om det är bekvämt eller inte. Så för hans skull gör jag mig obekväm. För hans skull kräver jag. För hans skull påpekar jag. För hans skull påminner jag. För hans skull är jag inte bara en vanlig mamma - utan en riktig tigerhona...