Ibland snurrar...

... tankarna mer än annars. Just nu är hjärnan min mest uppfylld med glädje över att lilleman faktiskt börjar intressera sig för att prata lite. FRAMSTEG!

Har man barn med "knas" så är framsteg inte alltid samma sak som framsteg i andra familjer. Här är det inte pincettgrepp och stapla klossar på varandra som varit måttet för framsteg och utveckling, och det är ibland väldigt svårt att se att det faktiskt går framåt eftersom framstegen är så små så små och det går så sakta så sakta. Tålamod är något jag behöver mer av ska jag villigt erkänna...

Men...

nu känns det som att Ludvig vuxit flera meter på jättekort tid. Och då menar jag inte att han blivit längre utan att han liksom vuxit till sig sedan han började förskolan. Och det har blivit så konkret och påtagligt för det har gått så fort. Bara på en månad så har det hänt massor med saker. Det är heeelt fantastiskt! :) Kanske känns det mer fantastiskt eftersom det inte har varit något vi vågat förutsätta?

Jag har på tidigare på ett forum där jag brukar husera tillsammans med andra "knasmammor" lagt upp två bilder som jag tycker så tydligt visar på framsteg. Och bilderna visar inte enbart på framsteg utan även på hopp... Man ska aldrig ge upp hoppet. ALDRIG! Ingen vågade säga ett positivt ord - det mumlades om saker som utvecklingsstörning och avvikelser och fel fel fel. Framtiden vågade ingen säga något om. Jämför det med där vi är idag - och jag känner mig som världens lyckligaste lottade person. Högsta vinsten! Ingen, inte vi, inte läkarna, inte habiliteringen eller BVC eller ja... någon... trodde att det skulle gå så här bra.

Se själva... Så här såg det ut får ganska exakt två år sedan....

Och så här ser det ut idag!

Fantastiska framsteg som vi är så tacksamma för. Så oändligt tacksamma så det liksom inte går att beskriva i ord. Men när jag skriver nu så gråter jag en liten skvätt och det beskriver nog hur det känns inuti... för det är rena glädetårar...

Så fina bilder... vilken fantastiskt unge!!!!!!

Jag grät när jag läste det du skrivit. När jag ser bilden på Ludde när han ligger i resperatorn känns det så offatbart att han var så sjuk. Jag ser honom som vilken liten kille som helst, eller det kanske var lite fel sagt han är världens underbaraste kille!!

Han ögon bara glittrar av glädje och hans leende värmer i kroppen. Jag är helt övertygad över att han kommer vara en perfekt förebild för Linnea :)

Moa däremot kommer bara lära Linnea massor av bus!



Ni ska vara mycket stolta över Moa och Ludvig.

Anki... du fina - det värmer jättemycket att läsa det du skriver! Det är helt galet att han varit så sjuk vårt lilla Ludd. Hoppas att vi aldrig någonsin hamnar där igen...



Jag tror att våra tre fina kids kommer att busa och leka jättemycket i framtiden! The R-road Maffia!