... är inte något som jag gör speciellt ofta. Lite skrynklor har väl aldrig varit till någon större skada är min filosofi - och ibland känns det ändå ganska lönlöst.

Undrar varför...



Nedrans busungar...! :)

Äntligen! Äntligen har lilla L börjat fatta det där med gåstol. Det är stort! Han är så duktig! Tösabiten M har sprungit runt som en virvelvind i sin gåstol i snart 2 månader. Hon springer på riktigt med fötterna, höger, vänster, höger, vänster. L har stått i stolen tidigare. Rakt upp och ner. Och när han börjat bli lite trött så har han tippat framåt eller bakåt. Men som sagt. Han har stått still på fläcken.

Men så häromdagen började han flytta på sig. Ner med båda fötterna i backen och så lixom hoppar han bakåt. Han hoppar baklänges i sin stol. Och han skrattar och är jätteglad! Han ser så glad och stolt ut. Precis som mamman sin. Idag röjde Snofsan och Luddet runt rejält i vardagsrummet. De sprang in i varandra. Fram och tillbaks. Ludde backade in i trappan och väggarna och i gud vet vad. Det var precis som radiobilarna på tivoli!

I vilket fall som helst, mitt i allt ståhej blev det tyst i vardagsrummet. De hade kört runt, runt, runt och sen så helt plötsligt tyst. De satt fast. Det hade blivit trafikstockning...

 

Jag håller på att bli knäpp. Håller på att totalt tappa förståndet. Det är inte bra. Det har gått väldigt länge sedan jag skrev senast - och i ärlighetens namn tänkte jag nog att det var dags att lägga ner hela grejen innan jag egentligen hade börjat. MEN - jag känner att jag måste fortsätta. Om jag inte får "prata av mig" blir jag nog galen snart.

Det händer så otroligt mycket saker hela tiden. Både positiva och negativa. Och om jag inte börjar bearbeta allt nu så finns risken att det skiter sig rejält i en dag tror jag. Att jag får tvärbryt. Inte bra.

Det har hänt mycket men ändå inte sedan i december. Det som är otroligt positivt är att mitt lilla Ludd har fått komma hem från sjukhuset. Utan andningshjälp! Ingen CPAP på nätterna. Det hände mycket saker när vi blev utskrivna - och min plan är att jag någon gång, någonstans, ska försöka sammanfatta allt som hänt det lilla Luddet sedan han föddes. Men inte idag. Så här ser ialla fall lilla Luddet ut nu för tiden, utan CPAP och sond:



Idag har varit en osedvanligt dålig dag. L har börjat knasa med maten. Han äter inte alls så som han borde. Jag har förstått och fått förklarat för mig att barn med kromosomfel ofta har matproblem. Vi har nog varit väldigt förskonade från det fram tills för ganska nyligen (om man frånser att hans mage totalkraschat varje gång vi bott på sjukhus). Nu har vi ialla fall fått specialmat från dietist. Specialvällig och något pulver som vi ska blanda i hans mat för att göra den lilla mat han får i sig mer energirik. Vi ska också träffa en logoped eftersom han inte kan äta ordentligt. Maten fastnar i gommen, han kväljer jättemycket och jag tror att hans tungband är för kort också. Ett annat stort problem är att han inte kan äta själv heller, alltså inte föra handen till munnen med mat, typ kex eller så. Eller ja - kan och kan kan han väl - men han gör det inte. Så vi ska nog träffa en arbetsterapeut också.

Ringde I på jobbet idag. Han fick komma hem tidigare. Orkade inte två supergnälliga barn varav ett vägrade äta. Så fort I kom hem lämnade jag bygget för att shoppa. Ganska misslyckad shopping kan man nog konstatera att det blev. Fick med mig mediciner till L från apoteket som visserligen var rätt mediciner men fel dos. Och när jag stod på parkeringen utanför HM efter att jag shoppat klart mina kläder hade någon jäkla sopa släppt en kundvagn som rullat rakt in i min bil och gjort två repor. SKITDAG!