Det har börjat släppa lite, det där med att använda munnen för att "prata" och inte bara teckna. Och det är knappt att jag vågar säga det högt, för det här fantastiska kan när som helst ändra sig och det är en stor rädsla nu. Men jag är ändå så glad, ända in i själen, för bubblandet från vår lille kille verkar inte finna några gränser just nu...!
Första, så där tydliga, gången när han försökte säga något utan att kunna tecknet var när han en morgon för ett par dagar sedan sa "pannba". Jag förstod inte alls och efter ett tag så la han ner hela "pannba"-grejen. Dagen därpå samma sak; "pannba", "pannba", "pannba"... Båda gångerna han sagt "pannba" har M hämtat tejprullehållaren för att hon vill "täpa" (läs: tejpa). Och helt plötsligt kom jag på det det: "PANNBAND!!!" Veckan innan när vi tejpat så drog vi långa långa tejpbitar som vi knöt som pannband. Jätteroligt tyckte båda barnen. Och nu, när tejprullehållaren kom fram igen så ville ju så klart han ha ett "pannba". Gud vad trög jag kände mig då...Och lyckan i hans ögon när han lyckats få mig att förstå var HELT FANTASTISK!
Idag har vi varit på Ped eastmaninstitutet där de har specialisttandvård för barn. Vi hade fått en remiss dit från neurologen eftersom Luddes tänder sitter väldigt trångt och för att han saknar lite tänder. En otroligt glad Ludde spatserade runt i väntrummet och kramade bolibompadraken, som i Luddeland heter "boa" och tecknade fisk när han såg akvariet. Han spatserade glatt in till tandläkarens rum och kravlade sig upp i tandläkarstolen och tecknade "hiss". Om och om igen. Snällt hissade tandsköterskan Ludde upp och ner säkert 100 gånger. Allt medan Ludde glatt tecknade hiss. Sen, helt utan att någon sagt något, lutade han sig bakåt och gapade STORT. Och satt så. Helt tyst. Och gapade. När tandläkaren märkte att han satt så duktigt så passade hon på att undersöka honom fort innan han tröttnade. Och han var SÅ DUKTIG! Inte ett pip, gapade stort, lät dem ta massa kort på tänderna osv. Allt han krävde var att få "åka hiss" mellan varven.;)
Tänderna var fina och de tyckte inte att han behövde komma tillbaks till dem innan han börjar växlar tänder (jo - det heter tydligen växla tänder på tandläkarspråk!). Kändes skönt att höra! Ludvig är inte den lättaste att borsta tänderna på, och han äter mycket "skräp" bara för att han faktiskt ska äta, och har energipulver i nästan all dryck, så även i vatten, vilket ju självklart kan påverka tänderna. Men än så länge såg allt bra ut iaf.
Han tackade så fint (med tecken) när han fick sitt klistermärke, och avslutade besöket genom att glatt strutta ut i väntrummet för att leka igen och ropade "ajö ajö" när han gick iväg. :)
Det här med att "prata" är något som inte bara jag och min man noterat. Moa märker även hon att Ludvig pratar mer nu. Hon kan liksom titta på honom, studera honom noga noga, när han har pratat. Hon ser så förvånad ut samtidigt som hon ser fundersam ut. Lite som att hon tänker "nämen, kan han också prata?". Moa är så smart, intelligent och den finaste lilla tjej man någonsin kan tänka sig. Hon är omtänksam. Får hon något så avslutar hon alltid med "Och Ludde", och vill ha en sak till honom också. De saknar varandra när de är ensamma, undrar "Var är Ludde?".
Mina fina fantastiska barn. Jag är världens lyckligaste mamma! Så det så!
Det har börjat släppa lite, det där med att använda munnen för att "prata" och inte bara teckna. Och det är knappt att jag vågar säga det högt, för det här fantastiska kan när som helst ändra sig och det är en stor rädsla nu. Men jag är ändå så glad, ända in i själen, för bubblandet från vår lille kille verkar inte finna några gränser just nu...!
Första, så där tydliga, gången när han försökte säga något utan att kunna tecknet var när han en morgon för ett par dagar sedan sa "pannba". Jag förstod inte alls och efter ett tag så la han ner hela "pannba"-grejen. Dagen därpå samma sak; "pannba", "pannba", "pannba"... Båda gångerna han sagt "pannba" har M hämtat tejprullehållaren för att hon vill "täpa" (läs: tejpa). Och helt plötsligt kom jag på det det: "PANNBAND!!!" Veckan innan när vi tejpat så drog vi långa långa tejpbitar som vi knöt som pannband. Jätteroligt tyckte båda barnen. Och nu, när tejprullehållaren kom fram igen så ville ju så klart han ha ett "pannba". Gud vad trög jag kände mig då...Och lyckan i hans ögon när han lyckats få mig att förstå var HELT FANTASTISK!
Idag har vi varit på Ped eastmaninstitutet där de har specialisttandvård för barn. Vi hade fått en remiss dit från neurologen eftersom Luddes tänder sitter väldigt trångt och för att han saknar lite tänder. En otroligt glad Ludde spatserade runt i väntrummet och kramade bolibompadraken, som i Luddeland heter "boa" och tecknade fisk när han såg akvariet. Han spatserade glatt in till tandläkarens rum och kravlade sig upp i tandläkarstolen och tecknade "hiss". Om och om igen. Snällt hissade tandsköterskan Ludde upp och ner säkert 100 gånger. Allt medan Ludde glatt tecknade hiss. Sen, helt utan att någon sagt något, lutade han sig bakåt och gapade STORT. Och satt så. Helt tyst. Och gapade. När tandläkaren märkte att han satt så duktigt så passade hon på att undersöka honom fort innan han tröttnade. Och han var SÅ DUKTIG! Inte ett pip, gapade stort, lät dem ta massa kort på tänderna osv. Allt han krävde var att få "åka hiss" mellan varven.;)
Tänderna var fina och de tyckte inte att han behövde komma tillbaks till dem innan han börjar växlar tänder (jo - det heter tydligen växla tänder på tandläkarspråk!). Kändes skönt att höra! Ludvig är inte den lättaste att borsta tänderna på, och han äter mycket "skräp" bara för att han faktiskt ska äta, och har energipulver i nästan all dryck, så även i vatten, vilket ju självklart kan påverka tänderna. Men än så länge såg allt bra ut iaf.
Han tackade så fint (med tecken) när han fick sitt klistermärke, och avslutade besöket genom att glatt strutta ut i väntrummet för att leka igen och ropade "ajö ajö" när han gick iväg. :)
Det här med att "prata" är något som inte bara jag och min man noterat. Moa märker även hon att Ludvig pratar mer nu. Hon kan liksom titta på honom, studera honom noga noga, när han har pratat. Hon ser så förvånad ut samtidigt som hon ser fundersam ut. Lite som att hon tänker "nämen, kan han också prata?". Moa är så smart, intelligent och den finaste lilla tjej man någonsin kan tänka sig. Hon är omtänksam. Får hon något så avslutar hon alltid med "Och Ludde", och vill ha en sak till honom också. De saknar varandra när de är ensamma, undrar "Var är Ludde?".
Mina fina fantastiska barn. Jag är världens lyckligaste mamma! Så det så!