Två små händer...

Hos oss betyder ibland de minsta sakerna de allra största framstegen. De där små små subtila händelserna som för en ovan betraktare inte ens märks. Som för den ovana betrakteren inte är värt att notera. Men det som kan verka obetydligt för oinsatta kan för oss vara så efterlängtat att jag för en kort tid slutar andas och tiden nästan stannar när sker.

Det är en alldeles fantastisk känsla den där känslan som infinner sig när man inser att "det efterlängtade" faktiskt händer. När tiden liksom stannar upp för en kort sekund samtidigt som min hjärna registrerar vad som faktiskt hänt. Sekundrarna precis efter när man tittar sig omkring och söker bekräftelse, "Såg du också?!?"

Och förra veckan hände en sån sak. Helt plötsligt, sådär utan förvarning greppar två små händer plötsligt instinktivt tag i byxlinningen när jag tar på honom byxorna efter att ha bytt blöja, och Ludvig försöker själv dra upp byxorna. Väldigt bestämt och som att det vore den självklaraste saken i världen. Och tiden stannar för en sekund upp. Hjärtat blir alldeles varmt. Glädje! Och jag tittar frågande på svärmor som står alldeles brevid. "Såg du också?". "Ja" svarar hon. "Jag såg också!".

Och för den ovana betraktaren förstår jag att det här är absolut ingenting att notera. Men för oss, där det på korsen och tvärsen ska tränas har har "på- och avklädning" kommit upp på tapeten. Vi har fått lista från habiliteringen där vi skulle notera vad Ludvig klarade av, allt från att ta av sig olika klädesplagg till att ta på sig samma plagg. Det var ganska deprimerande att fylla i den där listan för Ludvig ligger kvar på spädbarnsnivå just vad gäller det här känns det som. Han kan ta av sig strumporna (om de inte sitter för hårt), och han kan ta av sig mössan i 9 fall av 10. That's it. Att klä på sig en jacka och dra upp en dragkedja känns som någon han kanske kan klara av när han är 20. Typ.

Framstegen har känts obefintliga och inte har det blivit lättare av att se den tydliga skillnanden mellan barnen. Att Moa obehindrat kan klä både av och på sig själv. Att hon flera gånger dagligen glatt klär av sig allt hon har på kroppen och gastar "Nakenfiiiiis" för att sedan klä på sig själv igen. För att utan en tråd på kroppen 1 minut senare åter igen gasta "Moa är en nakenfiiiiis!".

Och det är de här små små framstegen som betyder allt. Som ger så mycket energi och jävlaranamma inombords att jag orkar fortsätta traggla de här momenten om och om igen utan minsta tecken på framsteg.

Men. Plötsligt händer det. Och känslan är FANTASTISK!

Hos oss betyder ibland de minsta sakerna de allra största framstegen. De där små små subtila händelserna som för en ovan betraktare inte ens märks. Som för den ovana betrakteren inte är värt att notera. Men det som kan verka obetydligt för oinsatta kan för oss vara så efterlängtat att jag för en kort tid slutar andas och tiden nästan stannar när sker.

Det är en alldeles fantastisk känsla den där känslan som infinner sig när man inser att "det efterlängtade" faktiskt händer. När tiden liksom stannar upp för en kort sekund samtidigt som min hjärna registrerar vad som faktiskt hänt. Sekundrarna precis efter när man tittar sig omkring och söker bekräftelse, "Såg du också?!?"

Och förra veckan hände en sån sak. Helt plötsligt, sådär utan förvarning greppar två små händer plötsligt instinktivt tag i byxlinningen när jag tar på honom byxorna efter att ha bytt blöja, och Ludvig försöker själv dra upp byxorna. Väldigt bestämt och som att det vore den självklaraste saken i världen. Och tiden stannar för en sekund upp. Hjärtat blir alldeles varmt. Glädje! Och jag tittar frågande på svärmor som står alldeles brevid. "Såg du också?". "Ja" svarar hon. "Jag såg också!".

Och för den ovana betraktaren förstår jag att det här är absolut ingenting att notera. Men för oss, där det på korsen och tvärsen ska tränas har har "på- och avklädning" kommit upp på tapeten. Vi har fått lista från habiliteringen där vi skulle notera vad Ludvig klarade av, allt från att ta av sig olika klädesplagg till att ta på sig samma plagg. Det var ganska deprimerande att fylla i den där listan för Ludvig ligger kvar på spädbarnsnivå just vad gäller det här känns det som. Han kan ta av sig strumporna (om de inte sitter för hårt), och han kan ta av sig mössan i 9 fall av 10. That's it. Att klä på sig en jacka och dra upp en dragkedja känns som någon han kanske kan klara av när han är 20. Typ. 

Framstegen har känts obefintliga och inte har det blivit lättare av att se den tydliga skillnanden mellan barnen. Att Moa obehindrat kan klä både av och på sig själv. Att hon flera gånger dagligen glatt klär av sig allt hon har på kroppen och gastar "Nakenfiiiiis" för att sedan klä på sig själv igen. För att utan en tråd på kroppen 1 minut senare åter igen gasta "Moa är en nakenfiiiiis!".

Och det är de här små små framstegen som betyder allt. Som ger så mycket energi och jävlaranamma inombords att jag orkar fortsätta traggla de här momenten om och om igen utan minsta tecken på framsteg.

Men. Plötsligt händer det. Och känslan är FANTASTISK!