Två sidor av samma mynt...
Två sidor av samma mynt...
"Du kan inte vara ledsen över hur vi har det och hur allt är, du måste gå vidare. Att du är ledsen är orättvist mot L. Han finns här, så som han är. Han är vår och han har kommit till oss. Att du är ledsen är samma sak som att säga att han inte duger som han är."
Ja, det här fick jag sagt till mig. Av någon som är väl insatt i allt och som har alla detaljer. Någon som har lika mycket rätt att tycka något om det här som jag. Och det är så sant... Det märklig och lite läskiga i den här situationen är att vi lever samma liv men ändå ser livet så olika, hur kunde det bli så?
Det sista jag vill är att förmedla att L inte duger som han är, för det gör han! Men hur gör man för att koppla bort det jobbiga? För i min värld är det inte L som är det jobbiga - utan allt runt omkring. Alla fighter man måste ta för att få rätt till det man har rätt till. Alla telefonsamtal man måste ringa. Alla läkarbesök man måste göra. Alla förklaringar om varför och hur till förskolan, läkare och myndigheter. All oro om framtiden. All oro i nuet.
Mentalt är jag kvar i det där akutrummet, där L ligger med en tub ner i halsen och en maskin som andas åt honom. Utan prognos. Mentalt är jag lika skräckslagen över vår situation nu som då...
HUR gör man för att våga leva fullt ut i nuet, hur gör man gör att våga slappna av, hur gör man för att inte planera för eventuella bakslag som kommer med full kraft när man minst anar det?
Hur gör man för att våga vara lycklig här och nu?
Den kloke person som sagt att jag måste lära mig att gå vidare har också sagt till mig att om något nu händer så händer det. Och är det inte extra viktigt att leva i nuet för allt vad tygen håller när man inte vet hur framtiden ska bli? Att känna att man har gjort allt man kan i alla fall.
Och åter igen har den kloke talat - och jag håller med. Men hur gör man...? Hur ska jag göra för att inte vara så jäkla "praktisk" hela tiden... rent praktiskt?
"Du kan inte vara ledsen över hur vi har det och hur allt är, du måste gå vidare. Att du är ledsen är orättvist mot L. Han finns här, så som han är. Han är vår och han har kommit till oss. Att du är ledsen är samma sak som att säga att han inte duger som han är."
Ja, det här fick jag sagt till mig. Av någon som är väl insatt i allt och som har alla detaljer. Någon som har lika mycket rätt att tycka något om det här som jag. Och det är så sant... Det märklig och lite läskiga i den här situationen är att vi lever samma liv men ändå ser livet så olika, hur kunde det bli så?
Det sista jag vill är att förmedla att L inte duger som han är, för det gör han! Men hur gör man för att koppla bort det jobbiga? För i min värld är det inte L som är det jobbiga - utan allt runt omkring. Alla fighter man måste ta för att få rätt till det man har rätt till. Alla telefonsamtal man måste ringa. Alla läkarbesök man måste göra. Alla förklaringar om varför och hur till förskolan, läkare och myndigheter. All oro om framtiden. All oro i nuet.
Mentalt är jag kvar i det där akutrummet, där L ligger med en tub ner i halsen och en maskin som andas åt honom. Utan prognos. Mentalt är jag lika skräckslagen över vår situation nu som då...
HUR gör man för att våga leva fullt ut i nuet, hur gör man gör att våga slappna av, hur gör man för att inte planera för eventuella bakslag som kommer med full kraft när man minst anar det?
Hur gör man för att våga vara lycklig här och nu?
Den kloke person som sagt att jag måste lära mig att gå vidare har också sagt till mig att om något nu händer så händer det. Och är det inte extra viktigt att leva i nuet för allt vad tygen håller när man inte vet hur framtiden ska bli? Att känna att man har gjort allt man kan i alla fall.
Och åter igen har den kloke talat - och jag håller med. Men hur gör man...? Hur ska jag göra för att inte vara så jäkla "praktisk" hela tiden... rent praktiskt?
Kommentarer
Postat av: Johanna
Vad bra du är på att uttrycka dig i din blogg. Det måste vara skönt att kunna skriva av sig. Jag kan ju inte säga att jag förstår dig eftersom jag inte upplever det som du gör men jag har träffat många familjer som varit i liknande situation som ni. Det är vanligt att känna som du gör och det är ok. L är ju bara 2 år och jag hoppas och tror att det kommer att lätta med tiden. Förhoppningsvis blir det mindre läkarbesök m.m. Sen är det mycket klokt tänkt av den andre personen att tycka att man ska ta vara på alla dagar och ta kriserna när de kommer.Det är ingen av oss som vet vad som händer imorgon. Men vi är alla olika och det tar olika tid för oss att hitta våra vägar att hantera saker. Många styrkekramar till dig och resten av familjen.
Trackback
