Maten.

Ja maten har alltid varit ett väldigt jobbigt kapitel när det gäller Ludde. Han har bestämt skakat på huvudet och knipit igen munnen när det varit dags att äta. För att han ska få i sig lite kalorier så har vi gett barnsondnäring som är extra kaloririk att dricka istället för välling och rört i ett energipulver i övrig dricka. Ludvig väger gissningsvis 2,5 - 3 kilo mindre än sin tvillingsyrra. Han är SMAL, och jag menar inte "lite smal" utan "smal-så-att-blöjorna-glider-av-och-byxorna-måste-knytas-fast-ordentligt-smal".

För lite drygt en månad sedan vände det. Han började äta mer och mer och äter idag ganska bra! Vi gissar att det har att göra med den tungblandsplastik han gjorde vid ungefär samma tillfälle. Han äter fortfarande maten i mindre bitar och sätter ofta i halsen när han äter - men han VILL äta. Han äter av egen vilja och det är så ofantligt skönt!

Under resan fram tills idag har jag fått många kommentarer och blickar från folk som tycker att jag är en dålig mamma som ger min son tex. kex och sötsaker att äta. Vi äter tex. KRÄM! Tänk va - jordgubbskräm... massa socker i och så långt ifrån rotsaker och ekologiskt odlad mat man kan komma... Men vet ni - han åt. Han tappade inte i vikt och det var målet.

Vissa kommentarer längst vägen har gjort ganska ont i hjärtat faktiskt. Och vissa kommentarer har jag fått från människor som man borde tycka är insatta i situationen och därför kanske inte borde lägga sig i. Och en gång för alla - nej - det är inte "synd om mina barn som får så dålig mat att äta"... och nej - våra barn "är inte bortskämda och får äta vad de vill..."

Snälla alla fina männiksor där ute... det är så onödigt att komma med sådana här kommenterar och högljudda funderingar. Det är inte mitt fel att Ludde har en kromosomavvikelse även om jag under mörka dagar faktiskt kan tycka att jag måste gjort något fel... Och nej - det är inte mitt fel att Ludvig inte äter som han ska. Jag behöver inte höra hur dålig jag är på att ge mina barn bra mat... det hjälper liksom inte någon att berätta det. Tack.

Så här såg det ut när Ludde åt sin första födelsedagstårta 1 år gammal! (Eller ja, åt och åt. Han fick nog in lite grädde munnen, han lekte och kladdade mest med sin födelsedagstårta faktiskt... :) )