Men numera en obehandlad sådan. Jag kunde själv inte följa med in till läkaren eftersom jag är så in i bänken förkyld. Maken fick åka själv med L.

Och jag blev helt matt - för när han kommer hem säger han att det lilla Luddet inte kommer att få någon behandling. Nähä... okej. Vad händer nu då kan man ju undra? Vi ska som det så vackert heter avvakta. Avvakta och se hur det går. Vadå ser hur det går undrar jag?? Det lilla Luddet och vi måste alltså genomgå allt jävla helvetes skit flera gånger till för att få rätt till behandling? Jag kan tycka att hans sjukdomshistora fram tills nu kan berätta det?

Vi fick iaf lite förhållningsregler:
- Inte åka tunnelbana eller kommunalt alls.
- Inte träffa folk som inte är helt friska (hur fan vet man det?)
- Leva som vanligt utomhus.
- Låta familj och vänner komma på besök om de är helt friska
- Inte låta barn, små som lite större, klappa, pussa och krama på L.
- Inte gå på grönan...

Det betyder att vi kommer att fortsätta vårt "bo-i-en-skokartong-och-inte-träffa-andra-liv". Inte fan vågar jag riskera något känner jag. Jag är så ledsen nu... orkar inte med mer sjukhus...