Barn är barn. Barn är unika. Barn är egna personer och personligheter. Både Moa och Ludvig är egna personer. Moa är en bestämd liten dam men en pipa utan dess like. Hon tar i från tårna och tjuter högt och ljudligt när hon inte är nöjd. Moa är hetsig. Hetsig så till den milda grad att hon lixom låter som en flåsande hund som varit ute och sprungit när hon andas... Ludvig är en tillfreds liten kille. Lugn. Eftertänksam. Observerande. Glad. Nästan alltid glad.

De är olika. Det kan jag konstatera. Och jag inser att jag inte borde jämföra dem. Men de befinner ju sig brevid varandra mest hela tiden. Vem jämför inte då? Berätta det för mig är ni snälla. Jag vet att L:s syndrom med absolut största sannolikhet innebär att han har en utvecklingsstörning, både mental och fysisk. Och jag kan berätta för er att det är något jag är rädd för. Inte rädd så att jag börjar gråta, utan rädd för att jag inte vet vad jag kan förvänta mig. Rädd för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Rädd för att jag inte vet hur omgivningen ska hantera det. Rädd, rädd, rädd...

Det blir tydligare och tydligare för var dag som går. Vet ni hur snabbt en niomånaders bebis som är "normalknasig" utvecklas? Det är nästan sjukt! Moa utvecklas i en raketfart kan jag be att få meddela. Hon lär sig saker varje dag. Det är helt fantastiskt!! Hon låter annorlunda, har annorlunda ljud för sig idag jämfört med igår. Hon använder sina händer annorlunda idag jämfört med igår. Helt plötsigt kan hon sitta... ja det är helt enormt! Och brevid ligger älskade L. Ja - han ligger för han kan inte sitta. Han lär sig också. Men inte alls i samma rasande tempo. Och det märks. Han kan inte sitta. Han kan inte säga "da-da-da" eller "pa-pa-pa". Han säger "aaaaa" eller "ööööö". Han kan inte finlira med leksakerna. Hans finmotorik är inte alls som systerysters. Och det känns. Det känns i magen. Det gör ont. Stackars älskade lilla Ludd...

Det är långt mellan hjärta och hjärna. Jag ser, förstår och vet att L ligger efter M, och inte bara M utan alla andra så kallade normala barn. Men mammahjärtat går ändå i tusen små små bitar när neurologen eller någon annan säger att han ligger efter. Det är en konstig känsla. För jag vet. Men ändå inte. Undrar om det är det här som kallas förnekelse...